Flytta till anat land öfr kärleken
Det är en riktig ljuspunkt i mitt liv. Jag har min vänkrets av svenskar som också är bosatta här och vi har kommit varandra rätt nära och träffas cirka en gång i veckan. Jobbet blev inte alls som jag hade tänkt mig, jag hade väldigt svårt med språket och arbetsklimatet var helt annorlunda från vad jag var van vid i min familjära lilla hemstad. Vid den tidpunkten hade vi inte varit tillsammans särskilt länge, ungefär 10 månader.
Det här problemet har bara växt sig större och större och jag vet inte hur, eller ens om, det går att lösa.
Så jag började planera en flytt, sa upp jobb och lägenhet och åkte ner. Jag erkänner att jag var väldigt naiv, jag trodde blint på att det skulle komma helt naturligt att lära sig ett nytt språk, hitta ett jobb jag trivs med och träffa nya vänner. Jag befann mig innan dess i en bekväm situation, jag hade studerat klart, hade ett väldigt bra jobb som jag var mycket nöjd med, hade egen lägenhet och jag hade nära till familj och vänner och ett rikt socialt liv.
Om du lever i ett samkönat äktenskap och flyttar till ett annat EU-land är värdlandet skyldigt att erkänna din uppehållsrätt, även om samkönade äktenskap inte erkänns. Det känns rätt bra när jag pratar med någon som inte heller kan språket perfekt eftersom vi då är på samma nivå. Det kändes bra i början, jag trivdes med språkkursen och hittade vänner ifrån hela världen, även om landets byråkrati ibland gjorde mig otroligt frustrerad.
Han är fyra år äldre än mig och kommer från det här EU landet, men vi pratar endast engelska med varandra. Jag har även i Sverige haft problem med det sociala när jag var yngre men har sakta men säkert arbetat bort det. Arbetsuppgifterna är ensidiga och de har ingenting med min utbildning att göra. Den sociala biten har hittills inte heller fungerat så som jag ville. Det blev såklart bättre med tiden men jag känner mig fortfarande väldigt besviken med mitt jobb.
Och jag skulle vilja tro att de flesta tycker det varit värt det. Men, jag var nykär och att ha ett distansförhållande tärde väldigt hårt på oss båda och ledde till många tårar. Men så fort min partner är där känns det inte alls bra. 12% av alla expats har flyttat för kärleken. Jag hade blandade känslor inför flytten, jag var ledsen över att lämna familj och vänner, nervös över hur allt skulle gå, men också exalterad över att prova på något nytt och framförallt lättad över att äntligen få ha min kärlek hos mig hela tiden.
Men jag tjänade bra och valde att fortsätta. Jag är 24 år gammal och för 1 ½ år sedan flyttade jag till ett annat EU Land på grund av kärleken. Jag får mindervärdeskomplex och prestationsångest. Jag har sökt andra jobb men den utbildningen och de erfarenheter jag har ifrån Sverige är inte eftertraktade här, och jag har därmed inte lyckats med att skaffa ett annat jobb. Om din make, maka eller registrerade partner bor kvar i sitt hemland och ni inte har bott tillsammans i ett annat EU-land tidigare gäller bara de nationella reglerna.
Innerst inne kände jag mig inte redo men jag sa ja och började jobba. Att flytta utomlands för kärleken är också den främsta anledningen till att folk flyttar utomlands, tillsammans med anledningen att man hittade ett jobb (enligt Expat Insider). Min partner och jag fortsatte att kommunicera enbart på engelska. Jag kan dock fortfarande känna mig obekväm i sociala situationer även i Sverige. Jag skulle uppskatta om några av er vill ta er tid och läsa till slutet.
Först och främst, jag ber om ursäkt för en väldigt lång text. Vi träffar min partners vänner och hans familj ibland som bara pratar hans språk. Men jag har inte lyckats att skaffa egna lokala vänner. Samtidigt är pressen stor att de kunskaper jag har blir föråldrade och att jag får svårare och svårare att hitta tillbaka till den branschen jag vill jobba inom.
Att flytta till ett nytt land pga. kärlek
Jag älskar min partner och jag vet att det förmodligen inte alls är det han menar, men det är vad jag upplever. Men min osäkerhet i språket har lett till att jag får grov ångest när jag träffar dem. Jag har börjat tvivla på hela min livssituation. Jag kunde nu språket hyfsat och jag ville inte tacka nej eftersom chansen kanske inte kommer igen. Jag sitter med andra ord helt tyst eller ibland vågar jag mig på att säga enstaka ord eller en liten mening.
Flyttat utomlands för kärleken men trivs inte
Efter bara ett par månader fick jag ett jobberbjudande genom min partners kontakter. Det är helt enkelt för plågande för mig att inte kunna uttrycka mig fritt och visa vem jag egentligen är. Planen var att först ta en språkkurs för att få grundläggande språkkunskaper för att sedan kunna börja jobba. Jag får tunghäfta och blir alldeles stum. Jag undviker mer och mer sociala sammanhang där jag är den enda som inte kan språket så bra.
Jag känner även att jag inte passar in i landets kultur. Det känns som att min partner och de andra i gruppen har makten över mig eftersom jag är begränsad av mina språkkunskaper. Vi träffades utomlands när vi båda var på semester och vi klickade direkt. Vi kom därför ganska tidigt överens om att jag skulle flytta till honom, på grund av att han bodde i en storstad och vi ansåg att det skulle vara enklare för mig att hitta ett jobb där än vice versa.
När jag är ensam med bara en annan person känns det okej men fortfarande obekvämt.